Höstmyz

Allmänt, Barn / Permalink / 0
Hej vad tiden går fort! Det gör den ju alltid (tyvärr) men numera kan jag ju mäta tiden i bebis utveckling. Galet. 
Tove har nu fått sitt officiella namn; Tove Marie Luna Storm. 
Hon har dessutom hunnit bli tre månader, och kan nu från att ha varit helt hjälplös och beroende av mamipapi nu ligga på mage, lyfta huvet, prata ihjäl sig (oklart vad hon säger dock) osv. 
Dessutom har hon i snart en månad sovit hela nätter, vilket ju är en dröm för nyblivna föräldrar. Hoppas hoppas det håller i sig. 

I helgen hade vi kräftskiva hemma. Tove sov plikttroget  igenom snapsvisor och politiska diskussioner. Vi fick också träffa nytillskottet i vänskapskretsen Ingrid en sväng. Gulligaste minimänniskan någonsin. 

Repat av adelövs marknad med Cissi och Henry har jag gjort också. Varit i lkpg och spenderat syskonbarns studiedag i Valla. Chillat hos Josse, käkat paj-kvällsmatsfika hos jeppe och rylla, spelat kort, gått lite promenader. Och röstat ofc!! Fattar dock ingenting av läget just nu. 

Hösten känns rätt najs alltså. Hoppas Tove tycker det också. Googlade häromdagen "hur underhåller man en 3-månaders bebis". Svårt att veta hur mkt som krävs ju. Men verkade enligt Google som att det jag gör var fullt dugligt. Skön.t. 

(null)

min förlossning (obs långt inlägg)

Barn, Fint / Permalink / 1
Lördagen den 2/6 låg jag hemma och kände inga fosterrörelser på hela dagen. På eftermiddagen ringde jag till Eksjö för kontroll, var extremt nojig varje dag jag gick över tiden och tänkte bara på att bebisen inte skulle leva i magen om jag gick en endaste dag till. Detta var alltså två dagar över tiden. Rimlig noja.
Hur som helst såg allting jättebra ut när vi kom till Eksjö, mina värden var bra, bebisen rörde på sig osv osv. När jag ändå var inne så gjorde de en undersökning och frågade i samband med detta om jag ville ha en hinnsvepning. Yes det vill jag verkligen, sa jag. Det var jävligt obehagligt, men efter detta var jag så sjukt inställd på att få en bebis inom ett dygn (fick nästan det). Klockan var då ca 18.30 på kvällen.
 
Natten mellan 2-3/6 vaknar jag av att det hugger i magen med jämna mellanrum. Tänker först att jag är toa-nödig och fattar inte riktigt vad jag känner? Klockan är då ungefär 2. Ganska snart inser jag att det kommer i regelbundna stötar, så jag laddar ner en värktimer. Följer i två timmar och har ca 3 värkar på tio minuter, konstant under denna tiden. Noterar i telefonen att jag tror det är smärta 4/10. Storm vaknar vid fyra av att jag inte ligger i sängen, och strax därefter ringer vi till bb. De ber mig att försöka sova (omöjligt) så jag strosar runt i huset och tar djupa andetag. Somnar sen stående i duschen ett tag, och därefter en kort stund med vetekuddar på både mage och rygg i sängen. Storm åker till coop och handlar så jävla mycket godis och frukt han bara vågar utan att skämmas, och vid 8 på morgonen ringer vi igen.

(null)
Snygg och pigg en timme innan vi åkte in. 😂
 
Klockan halv 12 kommer vi in till BB efter att de bett oss vänta ytterligare lite (har då mkt fniss i kroppen som ej kommer ut pga ont, orsak: komisk cykelincident på vägen in till bb) Noterar i mobilen att jag tror jag är på en 7/10 i smärta. Uppenbarligen inte. Så besviken över min smärttröskel.
Är iaf öppen 3 cm, men tydligen ej i aktivt förlossningsmode. De ber mig strosa runt på sjukhuset ett par timmar, få i mig lunch osv. Under den här tiden får jag ondare och står och stånkar i korridoren mot Storm som på film.
 
14.45 blir jag äntligen inskriven, har då öppnat mig ytterligare en cm. Besviken över att det går så långsamt(!) men ändå glad att jag slapp ha så ont när vi åkte bil. Verkligen hanterbart fortfarande. Profylaxandas som jag lärt mig med hjälp av Storm som fortfarande är väldigt lugnt. Fortfarande 3 värkar på 10 min, men nu ondare.

Får ta ett bad efter önskemål men blir lite stressad för jag vet inte hur jag ska sitta? Hänger ändå där i ca en timme, men känner mig ful och fånig. Sköterskan säger att jag kan få lustgas där om jag vill, men jag kräks när jag tittar på masken. Går upp ur badet och är besviken att det inte gav alls den sköna effekt jag hoppats på.

16.30 erbjuds jag lustgas igen. Testar men fattar inte hur den fungerar? Andas in i masken men ut i luften och skäms jättemycket över att jag inte förstår hur den funkar. Dissar gåbordet, får sitta på pilatesboll, slumrar lite, men upplever ändå att jag har värkar utan paus ända sen jag kom in (ända sen 2 på natten egenltigen). De är också ganska långa.

Vet att jag blundar och andas mig igenom allting hittils i princip, och fortsätter göra det tills Tove föds. Blunda och andas alltså. Storm styr konstant in mig på rätt andningsspår om jag börjar stressa upp mig, jävligt skönt. Känner mig jävligt ful. Vet inte om det är därför jag blundar, eller om det är för att hitta nåt lugn, eller om jag bara är ointresserad av att råka få se kroppsvätskor och dylikt. Antagligen en kombination.
Känner mig lite mesig som inte kan vända mig själv när de ber mig, men får verkligen inte paus mellan värkarna?

kl 18 får de problem med att avläsa fosterljuden (det har de haft hela tiden, men nu syns dem inte alls). Ingen är dock panikslagen, varken sköterskor eller vi, och ytterligare en sköterska kommer in för att sätta mätintsrument på huvudet på bebisen. Minns att detta gjorde jävligt ont, de hade liksom inte tid och så att vara dödsförsiktiga därnere vad jag förstod. Detta bad de om ursäkt för sen. Snällt ju. Hjärtljuden registreras igen och allt ser fint ut. Växlar hela tiden mellan att ligga på sidan, rygg, sidan, rygg.

18.00 blir jag erbjuden ryggmärgsbedövning och tackar ja direkt. Har fortfarande ingen annan smärtlindring än andning. Äter ingen mat pga spyr bara jag tänker på det. Dricker dock festis, saft och vatten. Gott som fan.
Ryggmärgsbedövningen sätts 18.30 men ger ingen effekt. 19.10 ökar de smärtlindringsdosen men har fortfarande ingen effekt. Sitter antagligen fel på nåt sätt. (typiskt!)
19.50 får jag värkstimulerande dropp (oxytocin?) då jag fortfarande inte öppnat mig spec mkt (nån cm mer bara). Blir besviken igen på att min kropp gör så ont men inte ger nån effekt av det?!
20.00 fyller de på med nåt i ryggmärgsbedövningen igen men inget händer.

21.15 kommer de in igen för undersökning, då har vi varit ensamna på rummet till dess. Stormen är en gud och hjälper mig andas, matar mig med festis och baddar min panna med kall handduk. Fortfarande inga som helst tecken på stress från hans sida vilket är så jävla skönt. Ber honom sätta igång min playlist jag gjort. Blir så lugn av det. Egen musik på BB alltså. Rekomenderar alla det.
21.30. Börjar bli otålig, men överraskad sköterska säger att jag nu är helt öppen, bara nån liten tunn hinna kvar. De grejar lite med den, och en kvart senare säger sköterskan
- nu låter du annorlunda! Du ska nog föda nu britta.
BLIR GLAD.
Mesar lite först dock för är livrädd att göra ner mig. Säger det till dem, och de bara ÄH SLUTA LARVA, så jag slutar larva. Vet ej om jag gör ner mig eftersom jag fortfarande blundar och kan liksom inte identidiera några känslor där nere.
Börjar iaf krysta som bara fan. Frågar om jag får en extra gång, och de bara, JA! KÖR NU!
De säger chockat åt mig att jag är jättestark (BLIR GLAD!) och jag får så jävla mkt energi av det. Plötsligt känner jag bebisen huvud liksom mellan benen, men inuti mig fortfarande. Sen gör det SKITONT och jag frågar vad fan de håller på med. (fortfarande oklart, men finns visst nåt som kallas ring of fire)
TRE TRYCK DENNA VÄRK svarar de på det, och jag säger att jag bara hinner med två. NEJ TRE säger de, och då går vattnet.
En minut senare håller de upp en bebis som skrek direkt, framför mig. Klockan är då 21.46. De säger att jag krystade snabbt för att vara förstföderska och jag BLIR GLAD. Sen frågar de om jag ser vad det är för bebis och jag svarar förvirrat att det är väl en tjej ?
Sen lägger de henne på min mage och jag fattar ingenting. Är glad att hon inte är kleggigare än hon är, utan väldigt ren. Hennes huvud är jättelångt pga fastnat eller legat lustigt nånstans på vägen och jag frågar om hon ska se ut så (fåfäng) De säger att det snart kommer lägga sig, max en vecka.

Resten som skulle ut kommer efter fem minuter och jag känner ingenting av det. Får sy ett stygn, känner inget av det.
Ingen av oss vill klippa navelsträng eller se moderkaka. Vi bara: eh näää när de frågade. Häftiga. 
De säger sen åt mig att bebisen kommer hitta hur man äter på bröstet själv, och hon ligger där och vi fattar fortfarande ingenting, varken jag eller Storm.
Vi får sen vara ensamna i drygt en timme, och vet knappt vad vi pratar om. Ingen gråter och ingen skrattar, vi bara är där med bebisen och är ganska chockade. Kollar instagram typ. Messar familjen.

(null)
Varken fräsch eller snygg eller bra bild men såhär såg vi ut. 
 
Senare får vi ett eget rum, och jag frågar om bebisen ska sova i den där plastvagnen. Nej, bebisen vill nog sova med sin mamma, svarar de då och jag skrattar lite åt mig själv och skäms lite igen. Ändå är det ingen som dömer mig. Har ätit så jävla mkt godis (mest nötcreme, bästa godiset!) och ser fram emot att äntligen få sova. Tycker det är tråkigt att jag inte får dela säng med stormen, vill vara nära honom. Sover med bebisen på armen hela natten. 

(null)
Finaste gänget 

(null)

❤️

Klockan 12 dagen efter är vi hemma igen och jag känner mig väldigt pigg och "hel". Upplever aldrig smärta när livmoder drar ihop sig igen som en del pratar om.

Är i det stora hela så nöjd med förlossningen som jag enbart andades mig igenom eftersom jag inte fick eller lyckades få nån smärtlindring. Är stolt över både mig och stormen, är glad att jag aldrig dåsade bort utan minns hela förlossningen. Också så nöjd med barnmorskan och undersköterskan jag hade under hela tiden, de var så proffsiga.
Tack vare alla inblandade har vi nu en snäll och supergullig liten Tove här hemma. Så galet.

(null)





Till top