vi föds vi dör så är det med det.

Britta filosoferar / Permalink / 1
Jag är ensam hemma för första gången på länge. Tänker på döden, tvn står på utan att jag tittar på något program alls. Skärmsläckaren visar stadspulsen i Dubai.
Läser att France Galle dött i cancer och tänker på låten Sacré Charlemagne vi lyssnade på i sjätte klass under franskalektionerna och får dödsångest igen. Jag lyssnar på repeat och minns hur vi ropade IGEN till franskaläraren och glatt sjöng med i våra skolbänkar. Vilken härlig tid det var ändå. De där skolåren.
När vi tittade på huset fullt tillsammans innan vi började skolan. När vi åkte pulka brevid tågstationen till klcokan fem på kvällen, fast vi slutade klockan ett, och ingen visste var vi var för vi hade inga telefoner. Eller när vi åkte sparkcykel till den allmäna poolen och låg i vattnet tills vi blev russin, och sen satt i bastun tills vi svettats ut varenda droppe i kroppen. Tre bank på bastuväggen så killkompisarna skulle veta att jag var klar, en kalldusch och sen dyktävling från sockerbitarna. Det första tecknet på pubertet som vi visade i smyg, de där vinterkvällarna när vi låg i snödrivor och tittade på stjärnorna. Första cykeln, trampbilen med ryggstöd av silvertejp. Tänk att jag varit så liten. Tänk att nåt så litet i min mage ska bli så stort.
 
Tänk att jag snart är 30,40,50,80 år och sen dör jag. Tänk att det lilla i min mage ska se husdjur dö, människor dö, fundera på döden, kanske bli dödssjuk själv. Kanske råka ut för en olycka, kanske jobba utomlands och bli kidnappad. Kanske jobba utomlands och rädda kidnappade.
Kan knappt ta in att den här lilla tjugotvåcentimetersalien som för tillfället BOR i min mage en dag kommer tänka precis som jag när hen är ensam hemma och hen blir sentimental. Förstår inte att jag ska på något sätt lära den om livet, och att ansvaret är mitt om allt går åt helvete.

Jag pratar inte med så många om graviditeten. Jag vet liksom inte vad jag ska säga riktigt, och börjar man prata får man bara höra massa skrämselpropaganda om hur kroppen går sönder inifrån och att man aldrig blir som man var innan. (men det är bättre!)
Det där berör inte mig. Inte det minsta. Jag är inte rädd för förlossningsskador, ömmande pattar, sömnlösa nätter. Jag är inte rädd för någonting alls som hör till en graviditet, men att säga så utan att låta pretantiös är ju nästan nådastöten.
 
Jag är istället rädd för att förlora vänner som inte längre tycker att det är kul när inte JAG är huvudpersonen. Att jag bara ska prata om barnet, och sluta diskutera samhällsviktiga saker. Att sluta tänka på tex #metoo för att istället reflektera över amning/blöjbyten/förlorad sömn/inkontinens.
Jag är livrädd att bli en annan person. Jag är rädd för att jag inte längre kommer besitta förmågan att veta när sammanhanget ska anpassa sig efter oss, eller när vi ska anpassa oss efter sammanhanget. Att jag inte kommer jobba ordentligt på flera år kanske, och förlora gemenskapen jag har där.
Jag är livrädd att allt jag kommer tänka på är att nu kommer jag älska ytterligare en person som vilken dag som helst kan lämna mig för att ro in i dödens rike, och tänk om jag inte klarar av att ha fler på min rädd-att-ni-ska-dö-lista? Att jag måste peta bort nån, slutar älska nåt, tänk om jag blir knäpp i huvudet, tänk om jag aldrig räcker till?
Varför pratas det inte om det, varför pratas det bara om vems barn som går först och vems bröstvårtor som gör ondast, vem som sov minst första månaderna eller vems unge som hade sämst konsistens i blöjan?
#1 - - Iza Palm:

Du kommer bli lysande, vacker och underbar. Du är alltid du, oavsett vad. Promise <3

Till top