0

Det här med amning.. (långt inlägg!)

Okej alla 10 läsare (varav kanske två bryr sig om detta inlägg), jag tänkte ventilera lite om amning. 

Nånstans i slutet av graviditeten (v30??typ) började pratet om detta. En amningsplan skulle skrivas som sedan skulle tas med till förlossningen. Man fick kort och gott svara på hur positivt/negativt inställd man var till amning på en tiogradig skala, och sen tillföra anteckningar om man tänkte något speciellt. 
Jag tror jag svarade 7. Utan att tänka alls. Motiverade att det ej blev en tia pga lite känslig. Jag hade ju ingen aning? Allt jag visste var att det är väldigt viktigt att amma pga mjölkens sammansättning och anknytning mamma-barn. 
Föräldrautbildningen vi gick på handlade till 50% om amning typ 0,5% om alternativ till amning. 
Jag sa vid ett tillfälle till min barnmorska att jag hade en bild av helamning kanske första två månaderna och sen både amning och pumpning/flaskmatning. Då tittade hon lite på mig och sa att barnen lätt blir tuttförvirrade. Sen var det i princip färdigdiskuterat. 

Så föddes Tove. De la henne på min mage och hon ålade sig upp och började tutta. Allt kändes fel. Det var absolut inte mysigt. Jag visste inte hur jag skulle hålla henne. Visste inte om hon gjorde rätt. Visste inte hur länge jag skulle hålla på. Visste inte hur ofta. 
På natten kom en sköterska in och sa att jag skulle testa att tutta henne (trots att hon sov, hon ville se tekniken, tydligen nån rutin ca 6timmar efter födsel). Hon fick tutta och jag kände mig som en clown, och hon sa att jag skulle testa att liggamma, och då gjorde jag det, och hon sa DET DÄR SER BRA UT och lämnade rummet. 
På morgonen efter fick hon åter tutta inför sköterska, kände mig åter extremt obekväm och utlämnad och granskad, och de sa KOLLA PÅ KÄKEN, DET SER BRA UT, HON TUTTAR PÅ BRA. Och det var ju bra tänkte vi. 
Så vi åkte hem. 

Dag två hade jag så helvetiskt ont att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Håll ut, sa alla, men jag ville inte hålla ut. Förstod inte hur detta någonsin skulle kunna vara mysigt? Att folk stirrar på mig när någon suger på mina bröst? Plus att det gjorde så innohelvete svinont. Blödde, fick blåsor, utdrivningsreflexen tillsammans med onda nippels gjorde att det värkte mellan skulderbladen varje gång hon nuddade mig och jag satt som en ostbåge och hade fortfarande ingen aning om hur jag skulle hålla henne eller om nånting som pågick gjordes på rött sätt alls. 

Dag tre vid läggdags kom det "klassiska" (tydligen) att mjölken inte riktigt runnit till och barnet börjar önska mer mat. Vi hade ingen annan mat hemma än mina bröst. Det var ingen som tipsade om att ha en tetra ersättning hemma ifall det blir kris. Att man kunde mata med några droppar på sked. Tove skrek och skrek och skrek och tuttade i fyra timmar utan avbrott och blev aldrig nöjd, och jag fattade ju att nånting var fel. Det gjorde samtidigt så jävla ont och min amningsplan var nu nere på noll. 
På natten ringde vi till BB och de sa att vi skulle testa att handmjölka ut på sked och ditt och datt och vi frågade nervöst (som man är som nybliven förälder) om vi kanske kunde få ge napp? Okej då, men helst inte innan de kan amma rätt, men KLART ni får ge napp om ni vill. Dagen efter skulle vi på kontroll (obligatorisk fyra-dagars) och vi sa att vi då skulle kolla amningen igen. 
Tove hade gått ner lite för mkt i vikt för vad som var godkänt. Så jag fick sitta i två timmar med henne envist tuttande medan det gjorde skitont, och två barnmorskor tryckte in mina bröst i munnen på Tove medan storm satt bredvid, och allt jag kunde tänka var "jag har aldrig känt mig så osexig och misslyckad någonsin". 
Tove blev ledsen och tillslut fick hon lite ersättning av barnmorskan. En helt ny bebis. En glad och nöjd bebis. 
Sen skulle vi testa igen. Först väga, sen ammade jag en timme, sen väga igen. Noll gram. 

DET SER JU UT SOM HON GÖR RÄTT sa barnmorskan. MEN HON GÖR INTE DET. 
Jo tack. Jag fick ett bitande barn nämligen. 
Efter trehundratusen årslånga (lite överdrivet) försök introducerades iallafall sen pumpen. 
Så om jag känt mig osexig innan så ska vi väl inte tala om hur livet var just nu. Mjölkkossa deluxe. Hur som helst så satt jag med trattar på tuttarna och pumpade. Det gick bra. Började småskaligt och ökade successivt. Först hälften mjölk/hälften ersättning, sen bara mjölk.
Vi låg kvar i ett dygn, och sen efter ganska många "det kommer nog funka med brösten snart" och "testa att ge bröstet så mycket du kan" så frågade Storm vad som var viktigast. Att hon fick i sig mjölk eller att hon fick i sig den direkt från min kropp? (Älskar honom för detta!) De svarade att givetvis är det bästa att de fick i sig mjölken bara. Och sen tittade barnmorskan på mig och sa, "ersättningsbarn är också glada barn". Och då liksom släppte nåt. Äntligen någon som sa åt mig att mina bröst inte var allt. Då började jag också producera mer. Och jag kände då, och hade nog känt hela tiden, att strular det för mkt ska jag fan inte härda ut. Känns nåt fel/dåligt/ovärt så skiter jag i det och byter strategi. Så många man hört om som inte tyckte amningen var najs förrän efter drygt ett halvår? Ibland mer! Idioti. Skulle aldrig utsätta mig för det, och fattar inte hur personal kan utsätta någon för det. För det är fan inte värt det. 

Så sen har jag pumpat. Och det var svårt i början. Hur mkt jag än googlat och letat så finns ca noll artiklar och information hur det egentligen går till att pumpa 100%. Hur ofta, hur mkt? Gör det ont? Vilken pump?
Jag fick mjölkstockning och feber efter två veckor när jag missat på en timme, och ett tag var det ännu känsligare. Det var svinjobbigt. Däremellan fick jag mys-mata med flaska och jag älskade det direkt. 
Jag pumpade och matade, pumpade och matade. Tove åt med god aptit och var nästan aldrig ledsen igen. 
På BVC och BB var standardfrågan om jag också gav bröstet ibland, och jag svarade varje gång att jag inte hade för avsikt att amma pga det passar inte mig plus att Tove inte kan. 
"Amningen kommer nog funka för dig snart ska du se" var standardsvaret på det. Noll peppning eller tips på pumpandet. 

Nu är Tove fem månader, och att pumpa har verkligen varit mitt bästa beslut. 
Fortfarande när jag kommer till BVC frågar de om jag ammar, och jag svarar alltid att hon får mjölk, men jag pumpar ju. Efter drygt tre månader fick jag äntligen en klapp på axeln att det var strongt. 
Jag vet alltid exakt vilken mängd mat hon får i sig. Vi kan dela på mycket matning. Stormen och Tove får också en tidig relation. Även släkt och vänner får vara delaktiga i den intimiteten det ger, och Tove är väldigt tacksam som bebis på det viset. 
Eftersom jag inte hittat nån info eller fått nån hjälp från varken mvc, BB, eller BVC så har jag hittat mitt eget sätt att lösa detta på. Det tar tio minuter att pumpa, vilket ju är noll tid i sammanhanget, och från att från början fått pumpa ca var tredje/fjärde timme kan jag nu pumpa fyra ggr på en dag. Morgon, lunch, eftermiddag och kväll. 
Jag har dessutom lärt mig att alltid ligga steget före, kan hennes matklocka och vet nästan alltid när det börjar krisa. I princip var tredje timme, förutom nätter. Hela nätter har hon sovit sen hon var ca 11 veckor. Vilket ju är otroligt lyxigt.
Dock fick ju jag pumpa på nätterna i början även om hon sov, men det har ju inte varit jobbigare än för någon som fått amma på natten tänker jag. 
Ibland har det varit bökigt att få ihop det med pumpandet. Som när vi badade i somras och jag satt på ett utedass och pumpade. Eller när jag suttit i baksätet på bilen eftersom vi skulle till Ikea och vi inte hade uppvärmningsmöjligheter. Det är väl egentligen det som varit det enda problemet, att värma. 
Därför har jag sett till att alltid lämna hemmet med en nypumpad kanna med mig. Mjölken håller nämligen i max sex timmar i rumstemperatur och behöver då inte värmas. Denna info tog drygt två månader innan jag tog till mig. Då efter mycket googling. 
Vid andra tillfällen ger vi ersättning, vilket också är väldigt smidigt och som hon dessutom blir mätt och go på. 

Om jag får barn igen förstår jag ju att det inte alltid kommer vara smidigt att både pumpa, flaskmata, ta hand om bebisar samtidigt, men jag känner ärligt talat NOLL lust att förvrida mitt psyke pga amningen, bara för att BB och barnmorskor är helt besatta av anknytning. Jag har knutit an otroligt till Tove och detta enbart för att matningen blivit så jävla mysig till skillnad från när hon bet och slet i mina bröst. 
Hoppas så mkt att kanske nån som kämpar och sliter och inte alls gillar sin amning kan läsa detta och förstå att man inte MÅSTE amma, och man måste inte ge mjölk. "Ersättningsbarn är också glada barn". Har man mjölk och vill ge men inte amma, investera i en grym dubbelpump och kör! 

Och bry er inte om dömande blickar från andra morsor (och framförallt gamla gubbar??) som tror de vet bäst om vad som passar dig och ditt barn. Gör vad som känns bäst och släpp amningshetsen. Kasta inte bort den där första tiden med massa amning, smärta, tårar och prestationsångest. 
Kram 

Kommentera här: